Natten var varm, som nätterna i Inland Empire är i september, när värmen från dagen ligger kvar i marken och inte har någonstans att ta vägen. Det fanns ingen måne. Åt norr, mot bergen, hängde ett blekt orange sken över städerna, men här ute var det helt mörkt, och motorvägen hördes bara som ett avlägset sus bakom syrsorna.

Klockan var tio i tre när Dana släckte strålkastarna, stängde av motorn och lät skåpbilen rulla de sista femtio metrarna på grusvägen. Hon stannade under en eukalyptus, där vägen tog slut mot ett stängsel och mörkret under trädet var tätare än resten. Bortom stängslet låg Curtis Haneys tomt i Bloomington, söder om motorvägen, en kvart från Rialto, där tomterna blir större och stängslen högre och ingen frågar vad grannen har i ladan.

Hon hade kört förbi tre kvällar i rad och visste var hon skulle gå in. Bultsaxen hade hon köpt samma eftermiddag. Ficklampan hade hon tejpat över med röd plast, så att ljuset inte skulle synas från huset.

Hon satt kvar en stund i den mörka hytten och lät ögonen vänja sig innan hon klev ut. Luften luktade torrt gräs och hund, och under det något unket som inte hörde dit. Stängslet gav efter med ett litet knäpp för varje maska hon klippte. Hon räknade klippen för att ha något att räkna, och vid det trettonde kunde hon vika upp en flik och krypa igenom.

Hundgårdarna låg i en rad längs baksidan av ladan, tio stycken, av nät och plåt, med en hund i varje. De vaknade en efter en när hon kom. Den första kastade sig mot nätet utan ett ljud, bara tyngden och klorna, och sedan började de andra, och då var det inte tyst längre. Hon gick längs raden med den röda lampan, som bara lyste upp en fläck i taget, och tittade in genom nätet på ögon som kastade tillbaka ljuset. Det var stora, breda hundar med huvuden som städ och ärr i ansiktet, och alla ville de åt henne. Hon kunde inte ta med dem, och det hade hon förstått redan innan hon kom. En sådan hund släpper man inte ut ur en skåpbil på en gräsmatta i Rialto.

I den sista hundgården låg en tik platt mot betongen och skällde inte.

Hon lyste på den. Tiken lyfte inte på huvudet, bara blicken. Dana hade sett den blicken förut, på djurhemmet, hos hundar som hade slutat vänta på att något skulle bli bättre.

Hänglåset tog två försök med bultsaxen. När hon lyfte upp tiken gjorde den inget motstånd alls. Den var lättare än den såg ut.

Då tändes lampan över ladans bakdörr, och sedan en till i huset. En mansröst ropade något. Hon sprang tillbaka längs raden med hundarna vrålande på båda sidor, tryckte sig ut genom öppningen i stängslet och kände något varmt rinna nerför underarmen, och först i skåpbilen såg hon att det var hundens blod och inte hennes eget. Hon körde utan strålkastare ända till asfaltvägen, med ansiktet nära vindrutan och bara stjärnorna och det orange skenet att styra efter. Det hade tagit elva minuter. Hon hade bara fått med sig en.

Klockan tjugo i fyra parkerade hon framför huset i Rialto, snett och med två hjul på trottoarkanten, och bar in hunden genom köket. Lampan på Rudy Ybarras veranda var tänd. Den brukade inte vara det.

Hunden hade legat med nosan mot golvbrunnen sedan dess. När Dana öppnade badrumsdörren strax efter sex lyfte den inte på huvudet, men ögonen följde henne från tröskeln till handfatet och tillbaka.

Hon satte sig på golvet med ryggen mot badkaret och väntade. Kaklet var svalt, det enda svala i huset. Det luktade klorhexidin och gammalt blod och något surt från handduken hon hade lagt under hunden. Efter en stund släppte tiken ut luften genom näsan, ett långt andetag som fick morrhåren att darra, och då visste hon att hon fick röra den.

Tiken var knappt två år, strimmig i brunt och svart, med bröstkorgen så smal att revbenen syntes i det vita ljuset från taklampan. Såren satt där de brukade sitta. Kring halsen och på frambenen fanns gamla ärr, blanka och hårlösa, och ovanpå dem nya, djupa hål som hade börjat vätska sig. Vänster öra var avslitet i kanten. Någon hade försökt sy ihop det med fiskelina och gett upp halvvägs.

Dana tvättade såren ett i taget med kompresser och ljummet vatten ur en skål. Hon arbetade med vänster hand och höll den högra lätt mot hundens skuldra, så att den kände var hon var hela tiden. Djurhemmet hade lärt henne det, och det var i stort sett det enda hon tog med sig därifrån: att ett djur som har ont vill veta var händerna är. När hon kom till halsen drog tiken upp läppen över tänderna, utan att morra, mest för att visa att den kunde. Dana väntade tills läppen sjönk igen och fortsatte.

”Jag vet”, sa hon lågt. ”Jag vet.”

Hon hade inte gett den något namn. På djurhemmet hade hon slutat namnge dem det tredje året, efter en schäfer hon kallat Moose, som stod på listan en torsdag.

Hon hade hyrt huset i två år. Hon ägde en säng, en fåtölj från en loppmarknad och fler hundburar än stolar. I skåpbilen, som hon köpt begagnad efter sitt första år på djurhemmet, satt inga baksäten längre, bara fastspända burar och en gummimatta som gick att spola av. Hon hade kört hundar i den till räddningar över hela södra Kalifornien och en gång ända upp till Oregon. I kylen fanns tre ägg, en halv burk jordnötssmör och en brun papperspåse med medicin som inte var hennes. Yesenia hade gett henne påsen i våras och sagt att hon inte ville veta vad den skulle användas till.

Mobilen låg på handfatet. Hon torkade händerna på jeansen och låste upp den med tummen.

Inlägget låg överst i grannskapsgruppen, publicerat kvart i sex. Någon i en vit skåpbil bröt sig in hos en seriös uppfödare i Bloomington i natt och stal en avelstik. Polisen är kontaktad. Håll utkik och dela!! Under texten fanns en bild från en övervakningskamera: grått brus, ett stängsel och längst ut i kanten en ljus fläck som kunde vara vilken bil som helst. Fyrtiotvå personer hade redan reagerat. Någon hade skrivit Fruktansvärt, vilka människor finns det, och någon annan att de hade sett en vit skåpbil på Cedar i Rialto flera gånger.

Seriös uppfödare. Dana läste orden en gång till och kände hur de brände någonstans bakom ögonen. Hon släckte skärmen, lade mobilen upp och ner och tog fram nål och tråd ur plastlådan under handfatet.

Vid halv nio var det redan varmt i köket. Dana stod vid diskbänken med en kopp kaffe som hon inte druckit av och tittade ut genom köksfönstret, över staketet in på Rudy Ybarras tomt.

Hans hund låg där den alltid låg, fastkedjad vid ett rör som var nerslaget i den torra gräsmattan, med två meter kedja och ingen skugga förrän eftermiddagen. Det var en stor, gulaktig blandning med ett huvud för stort för kroppen, och på morgnarna följde den skuggan från huset med blicken utan att nå den. Vattenskålen låg upp och ner en halvmeter utanför kedjans räckvidd. Hunden flämtade med tungan ute, och tungan var nästan grå.

Hon ställde ner koppen. Staketet mellan tomterna var ett lågt hönsnät som Rudy aldrig lagat. Hon klev över det där det sviktade mest, tog skålen, fyllde den ur Rudys egen trädgårdsslang vid husväggen och ställde den framför hunden. Den drack så att vattnet stänkte. Hon böjde sig ner, drog upp röret ur jorden med båda händerna och flyttade det tre meter in i skuggan från garaget, och trampade fast det med hälen.

Nätdörren smällde upp innan hon hunnit resa sig.

Rudy Ybarra kom ut på trappan i shorts och ett linne som en gång varit vitt, med en ölburk i handen fast klockan inte var mer än nio. Han var bred över magen och smal i benen, och han hade bott i huset bredvid i de två år Dana hyrt sitt. Hon hade pratat med honom två gånger, båda gångerna om hunden.

”Vad fan håller du på med?”

”Den hade inget vatten.”

”Det här har inte du med att göra.”

Hon slog honom.

Det var ett rakt högerslag, med hela vikten från höften, och det träffade honom högt på kindbenet så att huvudet slogs åt sidan. Han tappade ölburken. Benen gav vika under honom, och han satte sig tungt på trappsteget och gled därifrån ner i gräset på sidan, med ena handen uppe framför ansiktet som om hon skulle slå igen. Ölen rann ut och fräste i det torra gräset.

Knogarna värkte ända upp i handleden. Hon öppnade och stängde handen ett par gånger för att känna efter att den inte var bruten.

Hunden hade slutat dricka och stod och skällde, med huvudet sänkt och vattnet rinnande ur munnen. Mittemot hade någon dragit undan gardinen, och två hus bort stod en kvinna i morgonrock på sin uppfart med tidningen i handen och tittade.

Rudy hade fått upp sig på knä. Han höll handen mot kinden och tittade på blodet i handflatan och sedan på henne.

”Du är ju för fan inte klok”, sa han, och rösten var tjock. ”Jag har sett dig. Jag såg när du kom hem i natt. Jag vet vad du har i den där skåpbilen.”

Dana svarade inte. Hon kontrollerade att röret satt fast i skuggan, att skålen fanns där hunden nådde den, och klev tillbaka över nätet samma väg som hon kommit. I köket sköljde hon handen under kallvattnet tills fingrarna domnade. Från badrummet hördes ett gnyende, långt och tunt, och hon gick dit och satte sig på golvet igen utan att torka händerna.

Pickupen kom första gången strax efter ett. Först kom ljudet, en tung V8 på låga varv. När hon ställde sig vid vardagsrumsfönstret gled den förbi i gångfart, svart och högt uppbyggd på för stora däck, med tonade rutor. Vid skåpbilen saktade den in ännu mer, fortsatte till hörnet, svängde och försvann.

Hon kände igen den. Den syntes i bakgrunden på hälften av Curtis Haneys annonser, bakom valparna han höll upp i nackskinnet mot kameran. Hon hade börjat föra bok över honom i juni, när en räddning i Yucaipa fick in en hane som hittats i ett dike i Bloomington med bitsår som ingen hund får av att leka, och med ett chip registrerat på en adress som inte fanns. Annonserna hade hon sparat, och datum, tider och registreringsnummer hade hon skrivit i en anteckningsbok i handskfacket, prydligt, rad för rad.

Fem minuter senare kom ljudet tillbaka, från andra hållet. Basebollträet fanns i hörnet bakom ytterdörren, där det stått sedan hon flyttade in. Hon tog det i förbigående, som man tar en nyckelknippa, gick nerför uppfarten och ställde sig mitt på gatan i solen, rakt i vägen. Pickupen kom runt hörnet och fick tvärbromsa tre meter framför henne, och bakom den tonade vindrutan syntes ingenting.

Hon gick fram och slog i motorhuven med hela kroppen bakom slaget. Plåten gav efter med ett dovt ljud, och när hon lyfte trät satt där en grop stor som en tallrik. Motorn rusade, men bilen stod kvar, som om den som satt bakom ratten inte hade bestämt sig. Hon tog ett steg åt sidan och slog mot vänster strålkastare. Glaset gick sönder i ett enda smatter och regnade ner på asfalten. Pickupen backade så att däcken skrek, svängde runt på gatan med två hjul uppe på Rudys gräsmatta och försvann mot Randall, fortare än den hade kommit.

Dana blev stående på asfalten, som brände genom sulorna, med trät hängande i handen. Glassplittret glittrade runt hennes fötter. Han skulle inte ringa polisen. En man med en hundgård full av ärrade hundar och en lada ute i Bloomington ringer inte polisen för att någon har bucklat till hans bil, och det visste hon, och det visste han. Nu visste han också vilket hus det var, men det hade han redan vetat, annars hade han inte kört förbi.

På trappan bredvid satt Rudy med en påse frysta ärtor mot kinden, och vid trappan stod en man hon inte kände, med en telefon i handen. Rudy tittade på henne och vände bort blicken. Hans hund låg i skuggan vid garaget med huvudet mellan tassarna.

Mannen som knackade på vid tretiden var samma man som hade stått vid Rudys trappa. Han hade parkerat en grå Kia vid trottoarkanten bakom skåpbilen. I passagerarsätet satt en tonårsflicka med hörlurar och fötterna uppe på instrumentbrädan.

Han hade en torkad äggfläck på skjortbröstet, uppkavlade ärmar och en mobil i handen som han höll lite framför sig, som om den var en del av presentationen. Han luktade kaffe och något friterat. Han stod med tyngden på hälarna och magen lite framskjuten, som en hund som aldrig har behövt springa från något, och händerna var mjuka, med en skrivknöl på långfingret och inget annat. Innan han sagt ett ord hade Dana sett att han redan tittat på skåpbilen, på registreringsskylten, på huset och på henne, i den ordningen, och att han hade räknat samman något.

”Dana Burkhart?”

”Vem vill veta det?”

”Brian Tuttle. Jag är journalist. Jag skriver om Curtis Haney.”

”Jag känner ingen som heter så.”

”Men du vet var han bor.”

Hon svarade inte. Bakom henne, i badrummet, började tiken gny igen, högt och ihållande, som den gjort varje gång en man hade gått förbi på trottoaren under förmiddagen. Hon såg att han hörde det. Han lade huvudet lite på sned och var inte längre artig, bara intresserad.

”Jag tror att vi vill samma sak”, sa han.

”Du vill ha en bild.”

Han höjde mobilen, vände sig halvt om och fotograferade skåpbilen.

”Ge mig telefonen.”

”Det här är allmän gata.”

Hon slog telefonen ur handen på honom. Den studsade mot trappsteget och hamnade i gruset bredvid, och hon smällde igen dörren innan han hunnit böja sig efter den.

Genom glaset i dörren såg hon honom plocka upp mobilen, torka av den mot byxbenet och titta på skärmen. Han såg inte arg ut. Han såg nöjd ut, som en man som har fått ett annat svar än han väntat sig och tycker bättre om det.

Hon gick in i badrummet och satte sig hos hunden tills den slutade gny. När hon kom ut igen var han på väg till bilen. Flickan hade tagit av sig hörlurarna och följde honom med blicken genom rutan, och Dana tänkte att den som tar med sig ett barn till sådant här har bestämt sig för vad barnet är värt.

Yesenias sms kom vid halv fem, när hon stod och delade en burk kycklingbuljong i små portioner på en tallrik.

Bruno är tillbaka.

Dana ställde ner burken. Bruno var en svart labradorblandning med ett grått öga som hon hade fått ut från listan i april, en dag innan han skulle ha gått, genom att ringa runt till fyra olika räddningsorganisationer tills en av dem gav med sig. Hon hade själv kört honom till en familj i Redlands, i skåpbilen, och familjen hade haft en trädgård och två barn och en pappa som sa att han alltid velat ha en labrador.

Hur då, skrev hon.

Lämnad i fredags. De flyttar. Står på listan till tisdag.

Tisdag. Dana visste precis vad det betydde, eftersom hon i fyra år hade varit en av dem som stod i rummet på tisdagarna, med Yesenia bredvid sig. Hon visste också hur tyst det blev i korridoren efteråt, när de andra hundarna förstod något utan att förstå vad.

Kan du inte flytta honom, skrev hon.

Mott säger att det inte finns plats.

Hon läste namnet, och innan hon hunnit bestämma sig för något hade morgonens kaffemugg krossats mot kylskåpsdörren, och det kalla kaffet rann ner i fogen mellan skåpet och golvet. Chefen på djurhemmet hette Gary Mott och hade gett henne sparken för ett år sedan efter att hon tagit en man i kragen i receptionen, en man som lämnat in en tolvårig hund för att den inte längre passade ihop med familjens nya soffa. Mott hade sagt att det inte var första gången, och det hade stämt.

Hon plockade upp skärvorna med händerna och kastade dem i soporna. Till slut skrev hon:

Du vet vad du ska göra.

Det dröjde innan svaret kom.

Jag vet vad jag ska göra. Det är därför jag är kvar och inte du.

Dana stod med telefonen i handen och kände ilskan stiga, den här gången mot Yesenia, som hade stått i samma rum i sex år och aldrig sagt nej. Hon började skriva något och raderade det. Innan hon hunnit börja om kom en bild. Den föreställde kaffebryggaren i personalrummet, samma bruna maskin som funnits där när Dana började, och på den en tejpad lapp med hennes egen handstil: FUNKAR INTE. HAR ALDRIG FUNKAT. KOMMER ALDRIG ATT FUNKA.

Ingen har vågat ta bort den, skrev Yesenia.

Dana skrattade högt, ensam i köket. Hon mindes dagen hon skrev den, efter ett dygn med parvovirus i hela kattavdelningen, och hur Yesenia hade hittat henne i personalrummet och läst lappen och skrattat så att hon fick sätta sig på golvet.

Ring räddningen i Yucaipa, skrev hon. Fråga efter Deb. Hälsa från mig.

Ok, skrev Yesenia, och sedan ingenting mer.

Dana tog tallriken med buljong in i badrummet och satte sig på golvet. Tiken luktade länge på den utan att röra den. Då doppade hon två fingrar i buljongen och höll fram dem, och efter en stund kom tungan, torr och varm, och slickade dem rena. Hon doppade dem på nytt. Det tog en halvtimme att få i den hela tallriken på det sättet, och när den var tom lade tiken huvudet på hennes knä. Dana satt kvar tills benet somnade och sedan en stund till.

Vid halv sex satt hon i skåpbilen på motorvägen norrut, mot passet. Det var dumt att köra den, men det var den enda bil hon hade.

Djurhemmet låg där Fontana tog slut och bergen började, vid avfarten mot Devore, en låg byggnad i beige betong med ett staket runt och en parkering som var tom på söndagar. Hon hade kört dit fem dagar i veckan i fyra år. Hon parkerade utanför grinden, där det inte fanns någon kamera, och gick längs staketet runt till baksidan, där hundgårdarna låg i långa rader under ett tak av korrugerad plast.

Hundarna hörde henne innan hon kom fram. Det var ett annat ljud än hos Haney, inte hat utan något tunnare, fyrtio hundar som alla trodde att någon hade kommit för just dem. Hon kände igen ljudet ända in i magen.

”Bruno”, sa hon, inte högt.

Han var i den tredje raden, fjärde gården från slutet. Hon såg honom när han reste sig: den svarta pälsen, det grå ögat, svansen som började gå innan han var säker. Han kom fram till nätet och tryckte nosen mot det, och hon stack in fingrarna genom maskorna och lät honom slicka dem. Han hade gått ner i vikt. Någon hade tagit halsbandet hon köpt åt honom i april.

Hon kunde inte ta honom. Grinden till hundgårdarna hade kodlås och kameror på båda hörnen, och hon var den första de skulle ringa. Skåpbilen fanns redan i en grannskapsgrupp. Hon hade klippt upp ett stängsel en gång samma natt och kunde inte göra det två gånger på ett dygn.

Bakom honom, i byggnadens ände, satt det lilla fönstret med frostat glas. Rummet innanför försökte hon att inte tänka på. Hon mindes var bordet stod, och vilken sorts filt de lade på det, och att hon alltid hade pratat med hundarna hela vägen, lågt, om ingenting särskilt, för att de inte skulle höra att det var tyst.

Hon stod vid nätet tills solen gick ner bakom bergen och Bruno lade sig ner på betongen med nosen mot hennes fingrar. Sedan drog hon tillbaka handen och gick. Han reste sig och följde henne längs nätet så långt det gick och blev kvar vid hörnet. Hon vände sig inte om.

När det blev mörkt tände hon inte i vardagsrummet. Hon satt i fåtöljen vid fönstret med tiken på en filt vid fötterna, den första gången den följt efter henne ut ur badrummet, och tittade ut på gatan där gatlyktorna hade tänts. Asfalten gav ifrån sig värme, och luften som kom in genom nätet i fönstret luktade torrt gräs och grillkol från någon trädgård längre bort. Från Rudys hus hördes en basebollmatch på radio. Han hade gått in någon gång under eftermiddagen och inte kommit ut igen.

En man kom gående på trottoaren från järnvägshållet. Han var äldre, kanske sextio, i arbetsbyxor och en urtvättad skjorta, och han hade en hund i koppel. Dana såg på hunden först, något hon alltid gjorde. Det var en pitbullblandning, gammal, med grå nos och en höft som gick lite ojämnt, och den var välfödd utan att vara fet. Den gick några steg bakom mannen med kopplet slakt mellan dem, och när han stannade stannade den också, utan ett ord från honom. Kopplet var bara för syns skull.

Mannen stannade vid varje brevlåda. Han tog något ur bakfickan och stack in det, och gick vidare till nästa. Vid hennes låda blev han stående en stund längre än vid de andra och tittade på skåpbilen, på hjulen som fortfarande stod snett mot trottoarkanten. Sedan stack han in en lapp även där och fortsatte. Hunden nosade på stolpen medan den väntade.

Tiken vid hennes fötter hade lyft huvudet. Den gnydde inte. Den tittade på den gamla hunden genom fönstret med öronen framåt, även det avslitna, och Dana lade handen på dess rygg och kände att den inte darrade.

Hon tyckte om mannen innan hon visste något om honom. En man som gick långsamt för att hans hund hade ont i höften kunde inte vara helt fel ute.

När de var utom synhåll gick hon ut till brevlådan. Lappen var gul och tryckt på tunt papper, och hon läste den i ljuset från gatlyktan. Vi köper din bil – kontant, vi hämtar, och under det ett telefonnummer. Baksidan var tom.

En gård som köpte bilar kontant hade bilar att sälja, och den som betalade kontant frågade inte vad någon skulle ha en bil till. Hon stod en stund vid brevlådan med lappen i handen och tittade på skåpbilen, som hon hade haft i fyra år och som nu fanns på en bild i en grannskapsgrupp, på en bild i en journalists telefon och i Rudy Ybarras huvud.

Inne i köket öppnade hon lådan under bänken, den där hon hade kvar sitt gamla passerkort från djurhemmet med bilden där hon fortfarande hade långt hår. Hon lade lappen ovanpå det och sköt igen lådan med höften.