Klockan var tjugo i tolv på lördagskvällen, och Daniel Toomey hade skrivit samma mening fyra gånger.

Gud lägger aldrig mer på oss än vi kan bära.

Tre gånger hade han strukit den, och nu stod den där igen med större bokstäver. Köksbordet var täckt av gula block och en uppslagen bibel vars rygg var bruten på så många ställen att boken föll upp där han ville utan att han behövde leta: Första Korinthierbrevet, Jakobsbrevet och förstås Job, som det alltid blev när det skulle handla om prövningar. Verserna behövde han inte läsa. Han hade kunnat dem utantill sedan han var fjorton år och satt i en annan kyrka, i en annan stad, och kände något lyfta i bröstet när pastorn höjde rösten.

Arbetet låg inte i verserna utan i allt runtomkring. I marginalen, med röd penna, stod hans egentliga predikan: Paus. Sänk rösten här. Blicken mot vänstra sidan – de äldre. Skämtet om bilen, låt dem skratta klart. Här lämnar du podiet. En pil pekade på ett stycke mitt på andra sidan, och bredvid den hade han skrivit ett enda ord och ringat in det två gånger: TÅRAR.

Han visste var Margaret Olsen skulle säga amen. Han visste att Hector från lovsångsteamet skulle börja spela mjukt på keyboarden när Daniel sänkte rösten mot slutet. Ingen hade bett Hector om det, men han hade gjort så i flera år och det fungerade varje gång. Han visste att kvinnorna på tredje raden skulle ta varandras händer.

Folk trodde att en predikan kom av sig själv, att Anden fyllde en och att orden bara strömmade. Kanske hade det varit så en gång.

Han tog blocket med sig in i badrummet. Spegeln där var liten och fläckig, och Kerry hade tjatat om att byta den innan hon flyttade. Det var tre år sedan nu. Församlingen trodde att hon tog hand om sin mamma i Tucson. Han hade aldrig sagt det rakt ut, bara låtit dem tro det tills det blev sant för dem, och varje jul frågade Margaret Olsen hur det gick för Kerrys mamma och fick höra att det var tungt men att Herren gav dem styrka.

Han mötte sin egen blick i spegeln och började.

”Hur många här inne har någon gång frågat Gud: varför just jag?”

Paus. Han lät blicken vandra längs kakelväggarna, rad för rad, och räknade tyst till tre.

”Ja. Jag med.”

Den repliken var bra.

Han gick igenom hela predikan två gånger och tog tid på den andra genomläsningen: trettiotvå minuter. Det var lagom, tillräckligt länge för att kännas som en händelse och tillräckligt kort för att barnfamiljerna inte skulle börja skruva på sig. Stycket om Abraham gick inte. Han läste det högt för spegeln som det stod, Abraham gick ut utan att veta vart han skulle gå, och det, mina vänner, det är tro, och det lät som ett gratulationskort, så han försökte igen utan mina vänner och sedan med en paus före tro och sedan med händerna, han lyfte faktiskt händerna där i badrummet med blocket under armen, och till slut stod han och sa det är tro, det är tro för sig själv tills ordet bara var ett ljud och han hörde grannens teve genom väggen och kände sig dum och strök hela stycket och lät två andra byta plats.

Efteråt blev han stående en stund framför mannen i spegeln. Femtiotvå år, håret fortfarande tjockt och grått vid tinningarna på det sätt som folk kallade distingerat, och ögon som människor gärna mötte. Bakom honom, på en galge över dörren, hängde kostymen nypressad inför morgondagen.

Som varje kväll försökte han be. Han slöt ögonen och formade orden inombords, Fader, låt mina ord vara Dina ord i morgon, och väntade. Det som kom tillbaka var kylskåpets surr från köket och en bil som passerade ute på gatan. Obehagligt var det inte ens längre, mest som att ringa ett nummer man vet är avstängt, bara för att höra tonen, och efter en stund gick han och borstade tänderna.

Han släckte i badrummet, gick och lade sig och somnade nästan genast.

Kyrkan var en före detta mattbutik. Om man stod på parkeringen i rätt ljus kunde man fortfarande se konturen av de gamla bokstäverna ovanför entrén, blekare fält i fasadens beige där det en gång stått CARPET KINGDOM. Någon i församlingen hade skämtat om att de bara bytt ett kungarike mot ett annat när de köpte lokalen, och Daniel hade gjort skämtet till sitt och använt det i sin första predikan där. Nu satt en belyst skylt ovanför dörren med GLEANING FIELD FELLOWSHIP i vita bokstäver, och under namnet, mindre: Pastor Daniel Toomey.

Han var där klockan sju. Solen låg redan på asfalten, och det skulle bli en av de där tunga septemberdagarna då hettan lade sig över hela Los Angeles-området och fick luften över motorvägen att dallra. Han låste upp och slog på luftkonditioneringen och ljuset i stora salen. Sedan gick han runt bland stolsraderna och rättade till stolar som redan stod rakt.

Salen rymde tvåhundrafyrtio blå, stoppade stolar i raka rader med en mittgång. Längst fram fanns en låg scen med ett podium i plexiglas, så att folk kunde se hela honom när han talade, och bakom scenen hängde ett kors i ljust trä. En LED-list under korset, som han själv hade kommit på, fick det att se ut att glöda.

Ljudteknikern Jesse, en tystlåten ung man, kom först och började testa mikrofonerna. Han hade nya glasögon som han inte verkade ha vant sig vid och sköt upp dem på näsan mellan varje test. Hector kom med lovsångsteamet. Sedan kom diakonerna, sedan kaffedamerna, sedan de första familjerna, och vid halv tio var parkeringen nästan full och foajén surrade av röster.

Daniel visade sig aldrig i foajén före gudstjänsten. Folk skulle få se honom först när han steg upp på scenen. Han satt på sitt kontor med dörren öppen och lyssnade på sorlet. Ibland gick han ut i den smala korridoren bakom scenen och tittade genom sidodörrens fönster ut över salen, och det var därifrån han såg familjen Sisk komma in.

Denise Sisk gick först, i en ljusblå dräkt som han hade sett många gånger förut. Hon höll axlarna raka och hakan en aning för högt. Sminket var noggrant, mer omsorgsfullt än vanligt. Bakom henne gick de två pojkarna, runt tio år gamla, nykammade och i nystrukna skjortor. De knuffade på varandra tills Denise vände sig om, och då slutade de tvärt. Brent Sisk kom efter dem, stor och kraftig och med ett brett leende. Han stannade vid varannan rad för att skaka hand, klappade en man på axeln och sa något som fick två äldre kvinnor att skratta.

Sist kom Rachel.

Hon var sjutton eller arton, Daniel mindes inte säkert. Hon var Denises dotter från ett tidigare äktenskap och hade fått behålla sin pappas efternamn, Moreno, och när någon råkade säga Sisk rättade Denise misstaget direkt. Rachel hade svart hår i en slarvig hästsvans och bar en grå kofta fast det skulle bli över trettio grader. Ärmarna höll hon nerdragna över händerna.

De satte sig på fjärde raden, där de alltid satt, tillräckligt nära för att synas. Denise hade en gång stolt berättat för honom att hon inte missat en söndag på fem år, inte ens när pojkarna hade vattkoppor.

För ett år sedan eller mer hade han haft en fråga färdig på tungan till Denise i foajén, hur har ni det egentligen hemma?, men då hade Brent kommit fram, skakat hans hand och sagt att predikan var den bästa han hört, och frågan hade löst upp sig. Det var samma höst som Brent betalade hälften av det nya ljudsystemet.

Han vände sig bort från fönstret, gick in på kontoret och tog på sig kavajen.

Lovsången tog tjugo minuter, och han väntade i korridoren och lyssnade på hur ljudet steg och sjönk. Hector var bra på det här. Han visste hur man byggde upp ett rum: först något lätt som alla kunde, sedan långsammare och djupare, tills människor stod med slutna ögon och händerna i luften. När det sista ackordet klingade av var salen varm och redo, och Daniel klev ut.

Han gick inte fort. Församlingen skulle hinna se honom komma. Uppe på scenen ställde han sig bakom plexiglaspodiet, lade ner bibeln och blocket och såg ut över dem utan att säga något medan han räknade till fem för sig själv. Salen blev alldeles stilla. Någon hostade längst bak och skämdes.

Lyftet i bröstet var detsamma som när han var fjorton, och var det kom ifrån hade han slutat fråga sig. Tvåhundra ansikten var vända mot honom och väntade.

”God morgon.”

”God morgon!” Svaret kom från hela salen på en gång.

”Hur många här inne har någon gång frågat Gud: varför just jag?”

Han lät frågan ligga kvar. Händer började höjas här och där, tveksamt först och sedan fler, och han räknade till tre innan han lyfte sin egen.

”Ja. Jag med.”

En våg gick genom salen, ett mjukt skratt och en lättnad. På andra raden nickade Margaret Olsen med slutna ögon.

Predikan rörde sig som den skulle. Han berättade om bilen som lade av på motorvägen vid Victorville mitt i augusti, när han stod i vägrenen och skrek åt himlen, och de skrattade på rätt ställe medan han lät dem skratta klart. Han läste ur Jakobsbrevet, att man skulle se det som glädje när man mötte prövningar eftersom prövningen gav uthållighet och uthålligheten gjorde en hel. Han talade om guld som renas i eld, och om Job, som förlorade allt och ändå inte förbannade Gud.

När det var dags lämnade han podiet och ställde sig längst fram vid scenkanten, närmare dem, utan något mellan sig och församlingen. Han sänkte rösten.

”Jag vet att det sitter människor här i dag som bär på saker ingen annan ser.”

Bakom honom började Hector spela, nästan ohörbart.

”Saker ni inte berättat för någon, kanske inte ens för er själva. Och ni tänker: jag orkar inte mer. Det här är för tungt. Jag kommer att gå sönder.”

Någonstans långt bak började ett barn skrika, högt och ihållande, mitt i pausen. Det stod ingenting om det i marginalen. Daniel log åt ljudet och sa, innan han hunnit tänka: ”Där har vi en som håller med.” Salen skrattade, lättad, medan mamman bar ut barnet, och skrattet var bättre än det han fått för bilen. Han hade inte planerat det. En kort sekund kände han något som liknade glädje, och sedan fortsatte han där han hade slutat.

”Men Paulus skriver till församlingen i Korinth, och han skriver det till er också, i dag, på den här platsen: Gud är trofast. Han låter er inte prövas över er förmåga.”

På vänstra sidan, bland de äldre, glänste ögonen redan. På tredje raden tog två kvinnor varandras händer.

”Han lägger aldrig mer på er än ni kan bära.”

Det var då han märkte Rachel.

Resten av fjärde raden satt vänd mot honom. Denise hade knäppta händer och fuktiga ögon och nickade sakta. Brent hade armen längs stolsryggen bakom sin fru och såg allvarlig ut, och pojkarna satt stilla för en gångs skull. Men Rachel tittade på raden framför.

Där satt familjen Petersen. Doug Petersen hade armen om sin dotter Kayla, en flicka i Rachels ålder med ljust hår och en tröja från det college hon just börjat på. Kayla lutade huvudet mot sin pappas axel utan att tänka på det, och Doug strök henne frånvarande över håret medan han lyssnade.

Rachel stirrade på den handen. Daniel kunde inte sätta namn på det han såg i hennes ansikte. Det påminde honom om ett barn framför ett skyltfönster.

Det störde honom. Han hade hela salen utom henne, och av någon anledning var det just henne han ville nå. Han tog ett halvt steg åt vänster, vände sig mot fjärde raden och lät rösten bli ännu lägre och varmare.

”Du som sitter där och tänker att det här inte gäller dig. Att Gud har glömt just dig.”

Rachel vände blicken mot honom. Hennes ögon var mörka och torra, och hon väntade.

Han tappade tråden.

Det varade ett andetag, knappt det, och ingen annan märkte något. Hector fortsatte spela och salen fortsatte vänta, men Daniel stod längst fram vid scenkanten och kom inte ihåg nästa mening. Det hade inte hänt honom på elva år. Så hittade han den, och orden kom som de skulle.

”Han har inte glömt dig. Han har aldrig glömt dig. Han väntar bara på att du ska lägga ner det du bär.”

Han vände sig bort från fjärde raden och talade till resten av salen. De följde honom, och när han kom fram till det inringade ordet i marginalen tog folk fram näsdukar här och där. Han bad slutbönen med höjda händer och församlingen svarade amen. Medan Hector gick över i en sista sång lämnade Daniel scenen genom sidodörren för att hinna ställa sig vid utgången innan de första kom ut.

I korridoren stannade han och lutade handen mot väggen medan han hämtade andan. Skjortan var genomsvettig under kavajen. Klockan på väggen visade att han hållit på i trettiofyra minuter.

Han ställde sig i foajén vid den stora glasdörren, med solen i ryggen, och tog emot dem en efter en. Även det var en del av arbetet, kanske den viktigaste. Predikan var för rummet, men vid dörren fick var och en hans hand, hans blick och sitt eget namn i hans mun. Han kom ihåg allas namn.

”Margaret. Tack för att du kom.”

”Åh, pastor.” Margaret Olsen höll hans hand i båda sina. Ögonen var röda. ”Det där om Job. Det var som om du talade direkt till mig. Nu när Walter är borta.”

”Det var inte jag som talade, Margaret.”

Hon klappade honom på handen och gick.

”Doug. Linda. Och Kayla, hur går det på college?”

Kayla log. ”Bra. Svårt, men bra.”

”Det ska vara svårt. Annars vore det inte värt något.”

Doug skrattade och slog honom på axeln. ”Det där ska jag säga när jag får räkningen för terminsavgiften.”

Så fortsatte det. Hector fick en extra klapp på ryggen, och de två kvinnorna från tredje raden ville berätta att de bett för hans predikan hela veckan. En diakonfru frågade var församlingen hade köpt stolarna eftersom hennes svåger skulle öppna ett kafé i Fontana. En ung man som Daniel inte kände igen stod kvar lite för länge och berättade att han inte varit i en kyrka sedan han var barn. Daniel höll hans hand, sa välkommen tillbaka och såg att det tog. Först när mannen gått insåg Daniel att han aldrig frågat efter hans namn.

Familjen Sisk kom ut bland de sista, och den här gången gick Brent först, med utsträckt hand. Handslaget var hårt och torrt och släppte en aning för sent.

”Pastor. Det där var det bästa du gjort på länge. Och det menar jag. Det bästa.”

”Tack, Brent. Vad snällt sagt.”

”Ljudet var fantastiskt också.” Brent blinkade. ”Det var pengarna värt, va?”

”Mer än du anar.”

Brent skrattade högt och gick vidare ut i solen med pojkarna efter sig.

Denise tog hans hand försiktigt. Hon hade satt på sig solglasögonen fast de stod inomhus. ”Tack, pastor.” Rösten var knappt hörbar. ”Det behövde jag höra i dag.”

Han höll hennes hand en sekund längre än de andras.

”Vi ses på bibelstudiet på onsdag, Denise?”

”Vi kommer. Vi kommer alltid.” Sedan gick hon efter sin man.

Rachel kom sist av dem. Hon stannade framför honom men sträckte inte fram handen, och koftans ärmar var nerdragna över händerna.

Han log. ”Rachel. Tack för att du kom.”

Hon såg på honom med samma blick som i salen.

”Gäller det alla?”

”Hur menar du?”

”Det du sa. Att man aldrig får mer än man klarar av. Gäller det alla människor?”

Frågan var enkel, och han hade fått den förut i olika former, av sörjande, av sjuka och av tonåringar som ville vara besvärliga.

”Det gäller alla. Alla som vänder sig till honom.”

”Och de som inte klarar det, då?”

”Då bär han dem.”

Rachel blev stående. Hon nickade. Utan brådska sköt hon upp vänster ärm en liten bit, tillräckligt för att han skulle se att handleden var smal och blek och hade ett gulgrönt band runt sig. Hon drog ner ärmen igen.

”Okej. Tack, pastor.”

Hon gick genom glasdörren ut i hettan, där Brent stod och höll upp bildörren åt henne med ett leende.

Det tog ytterligare en kvart innan de sista hade gått. Kaffedamerna diskade, Jesse packade ner mikrofonerna, och Hector sa att det hade varit en härlig gudstjänst och att han skulle höra av sig om repetitionen på torsdag. Någon lämnade en tallrik med kakor på kontoret. Diakonerna räknade kollekten, låste in den i kassaskåpet och konstaterade att det hade varit en bra söndag, bättre än förra veckan.

Sedan var han ensam.

Stora salen låg tyst när han kom tillbaka in, bortsett från luftkonditioneringens surr. Solljuset föll in genom de höga fönstren längs ena väggen och lade sig i långa gula fält över stolsraderna. Raderna var inte raka längre, eftersom folk hade flyttat stolarna när de reste sig och vänt dem mot varandra när de pratade efteråt. På golvet låg programblad och en tom vattenflaska, och under en stol på sjunde raden en barnstrumpa, blå med vita stjärnor.

Ingen hade bett honom räta upp stolarna, och städgruppen skulle komma på måndagen. Ändå gick han längs raderna och drog tillbaka stol efter stol tills de stod lika raka som klockan sju på morgonen. På fjärde raden stannade han.

Stolen där Rachel suttit stod en aning snett. Han höll handen på stolsryggen en stund innan han rättade till den. Själv satte han sig två platser bort, på Brents plats.

Han hade inte satt sig bland åhörarna på flera år. Härifrån såg scenen större ut och plexiglaspodiet nästan osynligt. Han lossade slipsen. I kavajfickan låg en kaka från tallriken på kontoret, inslagen i en servett; han mindes inte att han tagit den. Den var torr, och han åt den ändå.

”Bra predikan”, sa han högt.

Rösten studsade mot de kala väggarna och kom tillbaka ihålig, som om någon i andra änden av rummet härmade honom.

Han tänkte på Rachels handled och det gulgröna bandet. I morgon skulle det vara måndag, och han skulle inte ringa någon.

Han blev sittande där länge. Först sent på eftermiddagen reste han sig och gick fram till scenkanten, till samma plats där han stått när han sänkte rösten och hela rummet hade andats med honom. Där, framför korset, gjorde han det han gjort efter varje gudstjänst i elva år och gick ner på knä.

Från början hade det varit för att någon kanske skulle komma in, en diakon som glömt sina nycklar eller en kaffedam som skulle hämta sin väska. Då skulle de se honom där, ensam framför korset, och förstå vad för slags man han var. Det hade aldrig kommit någon.

Knäna värkte mot den tunna mattan, och han flyttade tyngden från det ena till det andra.

Han knäppte händerna men formade inga ord den här gången, utan väntade bara.

Luftkonditioneringen stängdes av med ett klick. Solljuset hade flyttat sig och låg nu över scenen och hans händer. Det blev mycket tyst, och han fick för sig att tystnaden lyssnade.

Daniel Toomey blev kvar på knä framför korset tills solen gått ner bakom motorvägen och de automatiska lamporna på parkeringen tändes, en efter en.