Listan på kylskåpet hade fem punkter, och redan när Terry Albright vaknade visste hon vilka fyra hon skulle bocka av: Tvätt. Räkningar. Target. Mamma. Den femte, Huset, hade hon skrivit upp i februari, och varje söndag sedan dess hade hon börjat på en ny lapp och fört över den med samma blå penna, ungefär som man flyttar en post till nästa kvartal.

Hon sov till nio. Sovmorgonen hade hon beviljat sig själv när hon efter skilsmässan flyttade in i tvåan i Rancho Cucamonga, en halvtimme från mammas vårdhem i Rialto, och den var en av få förmåner hon aldrig ifrågasatte. Från köksfönstret såg hon parkeringen och en pool som ingen badade i efter augusti. Hon drack kaffet stående vid diskbänken och läste nyheterna i mobilen, och när hon lade ifrån sig den mindes hon inte en enda rubrik.

Röstmeddelandet hade legat där sedan fredagseftermiddagen. Cedar Mesa, stod det, och under det 1:48. Hon kunde gissa vad det gällde, eftersom Mrs. Pruitt på vårdhemmets ekonomiavdelning redan hade skrivit två brev om ansökan till delstatens vårdstöd: den kunde inte behandlas så länge huset i mammas namn varken var sålt eller uthyrt, och en blankett om tillgångar saknades fortfarande. En minut och fyrtioåtta sekunder var lång tid för Mrs. Pruitt. Terry vände telefonen med skärmen nedåt och gick efter tvättkorgen.

Nere i tvättstugan stod Gloria från lägenheten under och vek handdukar. Hon berättade om sin svärsons nya båt, som han köpt fast de inte hade råd, och om att familjen skulle ut på Lake Havasu med den i oktober medan hon själv tänkte stanna hemma, eftersom hon blev sjösjuk redan i badkaret. Terry nickade och sorterade ut de vita plaggen. Hon tyckte om Gloria, eller i varje fall om att Gloria aldrig väntade sig några svar.

Medan maskinen gick satt hon på en plaststol vid fönstret och tänkte på de fyrtio ärenden som väntade i systemet på måndag, de flesta plåtskador. I tjugotvå år hade hon handlagt skador på samma försäkringsbolag i Ontario. Numera kom bilderna in digitalt, tagna med kundernas mobiler, och hon förstorade dem på skärmen tills hon kunde avgöra om en buckla i en dörr kom från en kundvagn eller en pelare i ett parkeringshus. Hon hade nästan alltid rätt. Hon hade inte åkt ut och besiktigat en skada på femton år, och ingen på kontoret tyckte att hon behövde.

När hon kom upp igen med den varma tvätten i famnen hade hon ett missat samtal från moster Ruthie, som ringde varannan söndag efter middagen i Ohio för att höra hur mamma mådde. Terry svarade ungefär varannan gång. Hon tänkte ringa tillbaka i kväll, efter besöket. Ett besök var enklare att beskriva när man redan hade gjort det.

Vid köksbordet betalade hon elen, telefonen, bilförsäkringen med personalrabatt och mammas hemförsäkring för ett hus där ingen bodde, och bockade av två punkter på listan.

Strax före halv sex skulle hon åka, men kroken i hallen var tom. Hon tömde handväskan på köksbordet, letade i kavajen och blev till sist stående mitt på hallmattan medan hon gick igenom gårdagen i ordning: bensinstationen, affären, parkeringen. Nycklarna låg i badrummet, på hyllan ovanför handfatet, där hon aldrig lade dem. Hon höll dem i handen en stund innan hon gick.

Target låg tio minuter bort, i ett köpcentrum med palmer i betongkrukor. Hon behövde tre saker och blev kvar i fyrtio minuter. Vid nattlinnena höll hon upp två som bara skilde sig i mönstret, små blå blommor på det ena och små lila på det andra, och läste tvättrådslapparna fast hon såg att de var likadana. Mamma skulle inte märka skillnaden, och till slut blev det det blå.

Våtservetterna tog hon två paket av, eftersom personalen på Magnolia brukade få slut. Näringsdrycken valde hon utan att titta efter, för mamma drack bara vanilj. Varje fredag under Terrys barndom i Dayton hade de ätit på Frisch's, där mamma beställde en vaniljmilkshake och alltid lät Terry få det sista i glaset.

Hon kunde ha tagit motorvägen men körde i stället Foothill Boulevard genom Fontana, en kvart längre med alla rödljus, förbi bilhandlare och däckfirmor och en kyrka där parkeringen var tom så när som på en enda bil. Påsen låg på passagerarsätet, luftkonditioneringen stod på högsta, och hon höll sig i högerfilen hela vägen.

Kvart över sju steg hon in på Cedar Mesa med påsen i ena handen och bilnycklarna i den andra. För länge sedan hade hon kommit fram till att ett besök behövde tjugo minuter för att räknas, och med nycklarna i handen var det lättare att resa sig när de hade gått.

Mamma satt vid fönstret i dagrummet, och tätt intill henne en ung tjej i vinröd piké och hårnät.

”Hej, mamma.”

Mamma tittade upp och log artigt.

”Hej. Är du från kyrkan?”

Käken spände sig innan Terry hann tänka. Folk från kyrkan kom på torsdagarna, en pastor med gitarr och två damer som delade ut sångblad, och mamma kunde alla sångerna utantill. Terry sa ingenting om det utan ställde påsen på bordet och plockade upp det hon köpt: två paket våtservetter, nattlinnet med de blå blommorna och sexpacket med näringsdryck. Prislappen hängde från ena ärmen, och hon lät den hänga.

Därefter vände hon sig mot tjejen. Tröjan och hårnätet räckte för att placera henne.

”Du är från köket, va? Tack för att du sitter med henne.”

Mamma nickade mot tjejen. ”Ruthie har berättat så mycket.”

”Mm.”

Det var Ruthie jämt nu. Under det senaste året hade moster Ruthie blivit yngre för varje månad i mammas berättelser, och i somras hade hon varit tio år och velat låna mammas kälke. Terry hade slutat fråga vilken Ruthie mamma menade. Hon vek ihop Target-påsen i fyra delar och stoppade den i handväskan.

Hon hade sett hur mamma tittade på tjejen, med det ansikte Terry mindes från skolfotografier och föräldramöten och som mamma hade haft för andras barn. Mot Terry var hon numera artig, som man är artig mot någon vid en busshållplats. Det sved till under bröstbenet. Terry lät det vara och satte sig på kanten av stolen mittemot.

”Har du ätit, mamma?”

”En hel kyckling.”

”Vad bra.”

Klockan på väggen visade arton minuter över sju. När hon tittade igen var den nitton över.

Tjejen reste sig och tog farväl av mamma, som svarade hej då, Ruthie, kör försiktigt. Terry läste veckans matsedel bredvid klockan, köttfärslimpa på måndag, kycklinggryta på tisdag, spaghetti på onsdag och så vidare ner till lördagens soppa, och när hon lyfte blicken var dörröppningen tom.

En stund satt de tysta. Mamma såg ut mot parkeringen, där skymningen hade lagt sig över en rabatt med vissna rosor, och Terry funderade på om hon kunde gå vid halv åtta utan att det märktes att hon hade bestämt det i förväg.

Då vände sig mamma mot henne, rak i ryggen, med den hållning som en gång fick en hel klass att tystna utan att hon höjde rösten, och tog hennes hand i ett hårt grepp.

”Mannen gör illa flickan.”

Terry väntade på resten, men mer kom inte.

”Vilken flicka, mamma?”

”Ruthie.” Greppet hårdnade. ”Han gör illa henne. Man ska säga till en vuxen.”

Historien kände Terry till på det sätt man känner till saker som berättats med sänkt röst i ett annat rum. Ruthies första man hade druckit, och en jul i slutet av sextiotalet hade Ruthie kommit hem till mormor och morfar med en spräckt läpp och en resväska. På våren hade hon lämnat honom för gott. Nu hade hon varit gift i över femtio år med en pensionerad brevbärare som hette Gene, och de hade en pontonbåt på en sjö utanför Cincinnati.

”Ruthie har det bra, mamma. Hon ringde i dag.”

”Nu.” Mamma släppte inte taget. ”Han gör det nu. Jag har sagt det till alla mina barn.”

I broschyren Terry fick när mamma flyttade in fanns ett avsnitt om kvällsoro. När ljuset gick ner blev många dementa ängsliga, stod det, de blandade ihop då och nu och kunde bli övertygade om att något hemskt höll på att hända. Man skulle inte säga emot, utan lugna och avleda. Terry kände hur det hon hörde lade sig på rätt plats, som ett ärende som får sin kod.

Hon klappade mammas hand. ”Ruthie har det bra. Hon och Gene ska ut med båten.”

Sedan tog hon fjärrkontrollen från bordet och satte på teven på väggen, där en frågesport just hade börjat. Mamma tittade på den länge med händerna om Terrys innan greppet lossnade.

”Hon cyklar hela vägen”, sa mamma till teven. ”I den här värmen.”

Terry såg framför sig en tioårig Ruthie på en röd cykel längs en gata i Dayton. Hon tog fram mobilen och skrev en anteckning, fråga personalen om kvällsoro, medicin?, läste igenom den och sparade.

Vid halv åtta reste hon sig och kysste mamma på pannan, som luktade tvål och något sött hon inte kunde placera. Mamma tackade för besöket med samma röst som hon använde till folket från kyrkan.

Ute vid medicinvagnen i korridoren stod en undersköterska med grått hår i en knut och telefonluren mot örat och en rad plastbägare framför sig. Terry stannade med mobilen i handen och anteckningen på skärmen. Kvinnan höll upp ett finger, en minut, och fortsatte prata om en leverans som inte hade kommit. Terry väntade, gjorde sedan en gest som betydde att det inte var viktigt och gick ut genom huvudentrén, in i värmen.

Mammas hus låg fem minuter från Cedar Mesa, i ett kvarter med låga femtiotalshus där hälften av gräsmattorna hade gett upp. Terry körde förbi det varje söndag på väg till motorvägen och brukade låta bli att titta. I kväll parkerade hon på gatan framför.

Taurusen stod i uppfarten där mamma hade ställt den sista gången hon körde, en eftermiddag i februari när hon kom hem från Albertsons tre timmar efter att hon åkt och inte kunde säga var hon hade varit. Den blå lacken hade bleknat mot grått på taket och vindrutan var matt av damm. I backspegeln hängde äpplet av röd filt som Terry hade sytt i mammas klass i Dayton våren 1979, med för stora stygn som mamma hade låtit sitta.

Husnyckeln satt på Terrys egen knippa. Därinne stod luften stilla och varm, eftersom hon hade stängt av luftkonditioneringen i mars för att spara, och det luktade papper och mammas handkräm. Posten låg i en hög på hallmattan, reklam och kontoutdrag och fönsterkuvert från delstaten. Terry lyfte upp den, bar den två meter och lade den på hallbordet innan hon tände i vardagsrummet.

Mamma hade aldrig slängt något som kunde användas i en klass. Längs väggarna stod flyttlådor som aldrig hade flyttats, märkta med hennes rundade lärarhandstil: Läsning åk 1 1988–89. Pyssel påsk. Bokstäver (stora). På kylskåpet gulnade teckningar under magneterna, hus med rök ur skorstenen och solar med ansikten, gjorda av barn som i dag måste vara över fyrtio. Under en magnet formad som en jordgubbe fanns ett visitkort till en mäklare, Sandy Villanueva. Terry hade satt dit det själv i mars.

En gång hade hon försökt räkna på saken, som hon räknade på ett ärende. Om varje sak i huset krävde ett eget beslut, spara, sälja, skänka eller slänga, och det fanns runt fyratusen saker, vilket var lågt räknat, så blev det fyratusen beslut. Hittills hade hon fattat tre.

I en låda märkt Klassrum diverse låg en handdocka, en uggla i brun filt med knappögon, som mamma hade använt i trettio år för att få tyst på sjuåringar. Terry drog på sig den. Ugglan hade tappat ena ögat. Hon höll upp den mot det tomma rummet och gjorde rösten, den ljusa och lite skrovliga som hon inte hade hört på över fyrtio år.

”Uhu. Nu är det dags att läsa.”

Skrattet kom så plötsligt att hon själv hoppade till. Det lät för högt i huset, men hon fortsatte ändå med ugglan på handen tills hon fick torka ögonen med den andra, innan hon lade tillbaka den i lådan och stängde locket.

Vid ytterdörren satt en krok, och på den hängde en ring med två nycklar, till Taurusen och garaget. Hon tog dem med sig när hon gick, och posten från hallbordet också, eftersom kuverten från delstaten ändå måste med hem.

I bilen var det varmare än i huset. Förarsätet var framdraget så långt det gick, efter mamma, och Terrys knän tog i ratten, men hon ställde inte om det. Det luktade gammal vinyl och samma handkräm. När hon vred om nyckeln startade motorn på första försöket, precis som mamma alltid hade sagt att den gjorde.

Radion gick igång på mammas station, med sextiotalsmusik och en programledare som lät glad över allting. Terry sänkte volymen men stängde inte av. Klockan på instrumentbrädan lyste grönt, 9:21, och hon hade inte tänkt stanna så länge.

Hon funderade på att ringa Ruthie, men i Ohio var klockan tjugo över tolv på natten, och Ruthie och Gene hade antagligen sovit i två timmar.

I stället tog hon fram mobilen. Röstmeddelandet låg överst i listan, och den här gången tryckte hon på det.

”Hej, det här är Carol Pruitt på ekonomiavdelningen på Cedar Mesa. Jag söker Theresa Albright.” Rösten var vänlig som ett försäkringsbrev är vänligt, och Terry hade själv skrivit tillräckligt många sådana för att höra skillnaden. ”Jag ringer angående er mammas ansökan. Vi har fortfarande inte fått in tillgångsblanketten, och så länge fastigheten i Rialto står kvar i hennes namn kan delstaten inte gå vidare. Om vi inte har något före den trettionde behöver vi tyvärr sätta oss ner och prata om er mammas fortsatta placering, och om vilka alternativ som då …”

Terry tryckte bort det. Displayen visade 0:52 av 1:48. Hon lade telefonen på passagerarsätet, med skärmen nedåt.

Det var då repliken från dagrummet kom tillbaka, fast hon inte hade bett om den. Ruthie har berättat så mycket. Mamma hade nickat mot tjejen från köket när hon sa det, mot henne med hårnätet som suttit så nära och som mamma hade tittat på med det gamla ansiktet. Hon cyklar hela vägen. Någonting i det fanns nästan inom räckhåll, som ett namn man har på tungan och tappar så fort man försöker gripa det.

Med händerna på ratten lät hon motorn gå. Hon skulle fråga personalen nästa söndag, bestämde hon, om kvällsoron och medicinen, och om vem tjejen från köket var som satt hos mamma på kvällarna. I mobilen lade hon till en rad i anteckningen och stängde därefter av motorn.

När radion tystnade hördes motorn ticka medan den svalnade. Ute på gatan gick en man förbi med en hund som stannade vid varje brevlåda, och Terry blev sittande i mammas bil i mörkret en lång stund efter att de försvunnit runt hörnet.

Hon låste Taurusen och stoppade nycklarna i handväskan i stället för att hänga tillbaka dem på kroken. Motorvägen var nästan tom, och hon körde hem med fönstret nere.

Klockan hade hunnit bli tio när hon lade mammas post på köksbordet. Högen gled isär, och mellan kontoutdragen och kuverten från delstaten stack tre gula lappar fram, alla likadana: Vi köper din bil – kontant, vi hämtar, och under det ett nummer med stora siffror.

Hon blev stående med handväskan på axeln och läste den översta. Hus nämndes inte, men den som hämtade bilar hade något att hämta med, och huset var mest saker. Resten kom av sig självt, och det var så enkelt att hon inte förstod varför hon missat det förut. Ingenting i huset behövde väljas. Allt kunde gå på en gång, lådorna och teckningarna och ugglan och bilen i uppfarten, till någon som körde bort det och inte frågade.

Hon slog numret utan att tänka efter. Efter fyra signaler klickade en telefonsvarare igång, och en mans röst, sträv och utan brådska, sa att man kunde lämna namn och nummer efter tonen. Någonstans i bakgrunden på inspelningen skällde en hund, en gång.

”Hej, jag heter Theresa Albright. Jag ringer om min mammas hus i Rialto, och om en bil som står i uppfarten, en Ford Taurus. Jag vill ha huset tömt. Allt som står där inne, det behöver inte sorteras. Ni kan ta bilen också. Ring mig på det här numret, så bestämmer vi en dag.”

Hon läste upp adressen och sitt nummer två gånger, tydligt och med paus mellan siffrorna, som hon hade lärt sig att göra med kunder som skrev med penna. Sedan lade hon på och satte sig vid bordet. Lappen låg framför henne, gul mot den vita skivan, och hon såg på den med händerna i knät. Fyratusen beslut, och nu var de fattade, alla på en gång. Hon kunde inte minnas när hon senast hade varit så nöjd med en söndag.