Luftkonditioneringen i rum nio droppade i en plastbytta som en gång hade innehållit nudelsallad, och ljudet var det första Vanessa Quintero hörde när hon vaknade strax efter tolv. Det hade droppat så sedan juni, och Mrs. Oduya i receptionen hade lovat att skicka någon.

Hon blev liggande en stund med lakanet uppdraget till midjan och såg upp i taket. Rummet på Blue Yucca Motel var inte stort, men hon hade gjort det till sitt. På byrån stod en sminklampa på stativ, en ring av vitt ljus stor som en tallrik, och bredvid den en rad flaskor och burkar, ordnade efter storlek. Resväskan låg öppen på golvet med kläderna vikta i fack. På väggen ovanför sängen satt en tavla av en solnedgång över en öken, fastskruvad så att ingen skulle ta den. Hon hade hängt en sidenscarf över den.

Hon gick upp och satte sig i underkläderna vid byrån och sminkade sig, fast det var söndag och ingen skulle se henne förrän på kvällen. Hon gjorde det för att hon tyckte om det. Lampan gjorde ansiktet slätt och vitt, och hon arbetade långsamt, med primer först och sedan foundation i två nyanser som hon blandade på handryggen, tills allt var jämnt och ringarna under ögonen inte längre syntes. Fransarna satte hon på med pincett, en remsa i taget. När hon var klar lutade hon sig bakåt och vred ansiktet åt vänster och åt höger, som man gör i en provhytt, och såg en kvinna som kunde vara tjugofem. Hon var trettioett.

Hon hade flyttat från Pomona när hon var nitton. En man med en kamera hade tagit bilder av henne i ett garage i Montclair, med ett vitt lakan uppspänt bakom henne, och sagt att hon hade ett ansikte som kameran tyckte om. Ingen hade sagt något sådant till henne förut. Det blev aldrig något av bilderna, men hon hade lärt sig en sak av dem: att ett ansikte är något man sätter på sig, och att man kan ha ett nytt för varje människa som tittar. Mannen med kameran hette Dale och sålde försäkringar på vardagarna, och hon hade inte tänkt på honom på flera år.

På vänster överarm, strax under ärmkanten på linnet hon skulle ha, satt blåmärket från i lördags. Det hade gått över i gult och grönt och hade formen av fyra fingrar och en tumme. Hon lade concealer på det också, fast hon visste att den skulle smitta av på tyget, och bestämde sig för den korta svarta jackan trots att det var trettiofyra grader ute.

Innan hon gick betalade hon veckan i receptionen. Mrs. Oduya satt bakom glasrutan med läsglasögonen i ett band om halsen, och på en liten teve bredvid henne gick en gudstjänst på låg volym, en predikant i vit kostym framför en kör i lila kåpor. Hon räknade sedlarna två gånger och skrev ett kvitto för hand.

”Droppar det fortfarande i nian?”

”Varje sekund.”

”Jag har ringt.”

De visste båda vad det betydde. Mrs. Oduya sköt kvittot under rutan och tittade upp från teven först när Vanessa hade vänt sig för att gå.

”Fin jacka.”

”Tack.”

Thuy hade sin salong i en köpcentrumlänga på Sierra, mellan en tvättomat och ett ställe som sålde telefonskal, och hade gjort Vanessas naglar varje söndag i sex år. Thuy visste vad Vanessa arbetade med och hade aldrig sagt något om det som lät som en dom. För det mesta pratade de om Thuys dotter, som skulle börja på UC Irvine i höst och ville läsa till farmaceut, och om Thuys man, som hade ont i ryggen och inte ville gå till läkaren, och om serierna de båda såg.

”Som vanligt?”

Vanessa såg på raden av flaskor på hyllan. Hon tog alltid den mörkröda som hette Kiss & Tell Me More. Varje söndag skämtade hon om att hon ville ha den för namnets skull, och varje gång skrattade Thuy som om hon aldrig hört det förut.

”Som vanligt.”

Thuy arbetade med huvudet böjt och en lampa riktad mot händerna. Hon filade och lackade och blåste lätt på varje nagel när den var klar. Thuy var den enda som rörde vid henne varje vecka utan att vilja ha något, och Vanessa tittade på hennes nacke, där håret började gråna vid fästet.

Telefonen surrade i väskan när Thuy höll på med vänsterhanden. Vanessa fiskade upp den med tummen och pekfingret, med de andra naglarna utspärrade, och såg ett nummer hon inte kände igen. Hon svarade ändå, med rösten hon använde för kunder, lite lägre och lite långsammare än sin egen.

Mannen i andra änden presenterade sig inte. Han sa att han hade fått numret av en vän och frågade om det stämde att hon tog emot i Fontana. Det gjorde hon. Han frågade vad hon tog för en timme och vad som ingick, och när hon hade svarat berättade han vad han var intresserad av, omständligt, med ord som han tycktes ha övat på innan han ringde. Det var inget hon inte hade hört förut. Hon lyssnade klart och svarade trehundra. När han tvekade sa hon det en gång till i samma ton, och han sa ja.

”Tisdag. Nio.”

Hon gav honom adressen till motellet, men inte rumsnumret, och sa att han skulle skicka ett sms från parkeringen. Sedan lade hon på, öppnade kalendern och skrev T – tis 21 – ny med lillfingret, eftersom det var den enda nageln som var torr.

Thuy hade inte lyft blicken under hela samtalet. Hon lackade vidare på ringfingret i samma takt som förut.

”Ny?” frågade hon.

”Ny.”

”Vilken sort?”

Vanessa behövde inte tänka efter.

”Gift. Bank eller något med slips. Han har skrivit ner vad han ska säga, och han kommer att be om ursäkt två gånger innan han ens har satt sig.” Hon blåste på lillfingret. ”Han vill att någon ska tycka att han är en bra karl som bara har haft otur. Så jag blir lite blyg först, och sedan imponerad av honom.”

”Och sedan?”

”Sedan frågar han vad jag heter på riktigt.”

Thuy skrattade så att penseln slant, och torkade bort en rand av lack från nagelbandet med tummen.

”Och vad säger du då?”

”Något som låter äkta.”

Thuys dotter hade fått ett stipendium. Thuy visade bilden i telefonen, en flicka i en tröja från UC Irvine framför en tegelbyggnad, och Vanessa sa att hon var vacker, vilket hon var, och att hon hade Thuys ögon, vilket hon inte hade. Thuy blev glad. När det var dags att betala lade Vanessa en tjugodollarsedel extra under flaskan med nagellackborttagning, där Thuy inte skulle se den förrän hon gått.

Ute på parkeringen höll hon upp händerna mot solen och vred på dem, och en kvinna som bar ut tvätt från tvättomaten nickade åt naglarna.

Vid busshållplatsen på Sierra satt en man i arbetskläder och väntade, och när hon gick förbi tittade han upp. Hon gav honom ansiktet utan att tänka på det, det lilla leendet och blicken som dröjde lite för länge, och han rätade på ryggen. En bit längre bort kände hon sig trött i hela kroppen, som efter ett pass, och bussen kom och gick utan att hon såg efter om han steg på.

Sms:et från Brandon kom när hon var på väg tillbaka längs Foothill.

Lördag hos C igen. Ta den svarta.

Hon visste vilken han menade. Den svarta klänningen var kort och tunn och gjorde att hon syntes från andra sidan ladan. Brandon tyckte att det var bra att hon syntes. Männen som stod runt inhägnaden satsade mer när det fanns något att titta på medan de väntade, och Curtis Haney betalade Brandon en andel för att han tog med henne. Så hade det varit sedan i våras. Brandon kallade det en tjänst han gjorde henne, eftersom Haneys vänner hade pengar.

Hon mindes förra lördagen genom ljuden mer än genom bilderna. Hon hade stått vid väggen i ladan med en ölburk i handen som hon inte druckit ur. Det hade luktat damm och motorolja och något skarpt, som järn. Männen hade ropat, en del på engelska och en del på spanska, och bakom deras rop hade det funnits ett annat ljud som hon hade slutat höra någon gång mitt i kvällen, eftersom hon inte ville höra det längre. Efteråt hade två av Haneys pojkar burit ut något i en presenning genom bakdörren, och hon hade sett presenningen röra sig en gång på väg ut, och sedan inte mer.

Haney själv hade inte tittat på henne en enda gång under hela kvällen, och det hände sällan att en man i samma rum inte gjorde det. Han tittade på hundarna och på pengarna, och på kylboxen vid bordet där han förvarade dem under en rad ölburkar.

När hon hade velat gå tidigt hade Brandon tagit henne i överarmen. Han hade inte sagt något. Han hade bara hållit kvar, med fyra fingrar och en tumme, tills hon slutade dra.

Hon svarade ok på sms:et och stoppade ner telefonen i väskan.

Brandon hade funnits i hennes liv i två år. Han hade börjat som en man som betalade och blivit en man som ordnade, och han sa att han skyddade henne, vilket han på sitt sätt gjorde, som man skyddar en bil man äger. Han tog en tredjedel.

Randy på baren i Rialto hade berättat om en journalist som hette Brian och som betalade kontant för att lyssna. Det var i fredags. Randy hade stått och torkat glas bakom disken och tillagt att Brian var en av de få i den branschen som höll vad han lovade. Vanessa hade skrattat åt det, att någon betalade för att lyssna, och sedan hade hon inte kunnat sluta tänka på det. När hon kom ut från Thuy hade Brian skrivit själv: Brian här. Cholla Diner på Foothill, halv nio? Jag bjuder. Hon hade svarat ok med naglarna fortfarande lite kladdiga.

I rummet hade hon bytt om två gånger. Det svarta var för Brandon och Haneys lada, och det röda var för annat. Till slut tog hon ett par jeans och en vit blus som hon köpt för en arbetsintervju för fyra år sedan och aldrig använt. Hon ville se ut som någon det står om i tidningen och tog den korta svarta jackan över.

Hon var tio minuter sen till Cholla Diner. Först hade hon stått utanför och tittat på sig själv i den mörka rutan bredvid dörren, för att se hur hon skulle se ut för honom, och sedan en gång till eftersom hon inte var nöjd med flätan.

Han satt i ett bås längst in med ryggen mot väggen. Han hade grått i skäggstubben och var trött kring ögonen på ett sätt som inte hade med sömn att göra, och det fanns en torkad fläck av något gult på skjortbröstet som han inte hade märkt. Framför honom stod en halväten smörgås och en kopp kaffe. Han tittade upp när hon steg in, och hon väntade på det som alltid kom, den korta blicken nerför kroppen och tillbaka upp till ansiktet. Den kom inte. Han såg på hennes ansikte och på hennes händer, och på dörren bakom henne, som om han ville se om någon följde efter.

”Du är Brian.”

”Du är Vanessa. Sätt dig. Jag har beställt åt oss båda, jag hoppas att det är okej.”

”Det beror på vad du har beställt.”

”Paj. Och kaffe.”

Hon satte sig mittemot honom och lade händerna på bordet, så att han skulle se naglarna. Han lade telefonen mellan dem. Skärmen hade en spricka som gick snett in från hörnet.

”Jag spelar in. Är det okej?”

”Randy sa att du betalar.”

”Jag betalar.”

Vanessa försökte läsa honom, som hon läste alla män. Det brukade ta henne några sekunder. Hon såg vad de ville ha i hur de satt, i händerna och i vad de gjorde med blicken när hon lutade sig fram, och sedan visste hon vilket ansikte hon skulle ha på sig resten av kvällen. Med Brian fick hon ingenting. Han satt och väntade och tuggade på sin smörgås, och tystnaden låg mellan dem som en duk som han inte tänkte röra.

”Berätta det som om jag aldrig har sett en hund”, sa han.

Hon hade tänkt ge honom lite, sådant som vem som helst kunde veta, att det var lördagar och att det var i Bloomington. Randy hade sagt att hon kunde säga så mycket eller så lite som hon ville. Men Brian lyssnade på ett sätt som hon inte var van vid, med hela ansiktet vänt mot henne medan pennan rörde sig över blocket. När hon slutade en mening väntade han på nästa, och när hon sa något viktigt skrev han det två gånger, en gång i blocket och en gång med blicken. Så hon berättade om Brandon och vad han hette, och om männen vid inhägnaden, vilka som satsade mest och vad de körde för bilar. Sedan kom kylboxen och presenningen, och till sist den svarta klänningen och varför hon skulle ha den.

Han åt medan hon pratade, först smörgåsen och sedan sin egen paj, utan att titta på tallriken, och hon tänkte att han åt som andra män röker, för att händerna ska ha något att göra medan huvudet arbetar.

Han frågade efter datum, och hon gav honom datum. När han frågade vilken sida av ladan bakdörren satt på sträckte hon sig efter en servett för att rita det, och jackärmen gled upp. Han såg blåmärket, och hon såg att han såg det. Hon drog ner ärmen och ritade klart, och han sa ingenting om det. Hon blev så tacksam att hon gav honom namnet på den av Haneys pojkar som brukade bära ut presenningarna, fast han inte hade frågat efter det.

Pajen stod orörd framför henne. Den var med körsbär, och gräddklicken hade hunnit smälta ut över kanten.

Efter en halvtimme lutade hon sig bakåt i båset och tittade på honom.

”Ingen har frågat mig något på fem år som inte handlade om pris.”

Han svarade inte. Han tittade på henne, och det var inte den blick hon var van vid, den som mätte och räknade. Det var en annan sorts räkning, en som hon inte kände igen, och det gjorde henne varm i ansiktet under sminket.

”Du får använda det”, sa hon. ”Allt. Du får skriva att det var jag.”

”Jag skyddar mina källor.”

”Jag ser vad du håller på med.”

Hon log. Hon visste att han skrev ner det också, och hon ville att han skulle göra det.

När hon reste sig lade han ett kuvert på bordet. Det var tjockare än hon hade trott.

”Det här är för din tid”, sa han, ”inte för vad du säger.”

Hon stoppade det i jackan utan att öppna det. Det var första gången på länge som hon inte ville veta hur mycket det var.

Kvällen var lika varm som dagen när hon kom ut, och Foothill låg bred och nästan tom under gatlyktorna. Hon gick västerut mot motellet, förbi däckfirman med sina stängda portar och en bilfirma med begagnat, där bilarna stod i rader under vimplar som inte rörde sig. Klackarna klapprade mot trottoaren, och hon gick långsammare än hon brukade, för att hon inte hade bråttom någonstans och för att hon bar något i jackan som kunde gå sönder om hon sprang.

Hon tänkte på hans händer, som inte hade rört henne, och på att han hade frågat vilken sida av ladan dörren satt på, som om det var viktigt, och att hon hade vetat svaret. Hon tänkte på hur det skulle se ut i tryck. Det var inte säkert vilken tidning det skulle bli, eller om det skulle bli någon alls, men hon såg orden framför sig i svart på vitt, hennes egna ord, och någon som läste dem vid ett köksbord och stannade vid dem.

Kyrkan låg en bit in från gatan, bakom en parkering. Hon hade gått förbi den förut utan att tänka på vad det var, en låg byggnad med beige fasad och höga fönster, som hade sett ut som en affär en gång och fortfarande gjorde det. Parkeringen var tom, men lamporna på stolparna lyste, och ljuset låg i gula cirklar på asfalten med mörker emellan. Ovanför entrén lyste en skylt med vita bokstäver, GLEANING FIELD FELLOWSHIP, och under den, mindre, Pastor Daniel Toomey. Innanför glasdörrarna var det svart.

Vanessa stannade vid kanten av den första ljuscirkeln.

Sista gången hon var i en kyrka var på julaftonsmässan i Pomona, när hon var femton och mormor fortfarande levde. Det hon mindes var ljusen och doften av vax, och hur skönt det var att sitta stilla i ett rum där ingen tittade på en, eftersom alla tittade framåt.

En bil passerade bakom henne på Foothill, och när ljuset från strålkastarna svepte över fasaden syntes en blekare skugga av andra bokstäver under den beige färgen, något långt som en gång hade stått där och målats över.

Hon läste namnet på skylten en gång till. Sedan drog hon jackan tätare om sig, fast det inte var kallt, och gick vidare.