Telefonen ringde klockan tio. Ray hade släckt lampan och gått in i rummet bakom kontoret, och han satt på sängkanten med ena kängan av när signalerna började. Han reste sig inte. Ingen ringde en söndagskväll om något som inte kunde vänta till måndag.

Genom dörren hörde han telefonsvararen klicka igång och hans egen röst be den som ringde att lämna namn och nummer. Daisy skällde en gång på bandet, från någon eftermiddag för flera år sedan när hon ännu skällde vid grinden, och på filten vid kontorsdörren lyfte den riktiga Daisy på huvudet.

”Hej, jag heter Theresa Albright. Jag ringer om min mammas hus i Rialto, och om en bil som står i uppfarten, en Ford Taurus. Jag vill ha huset tömt. Allt som står där inne, det behöver inte sorteras. Ni kan ta bilen också. Ring mig på det här numret, så bestämmer vi en dag.”

Hon läste upp adressen två gånger och numret två gånger, med paus mellan siffrorna. Adressen behövde Ray inte. Han hade stått vid trottoarkanten utanför det huset för mindre än en timme sedan med en lapp i handen.

Han gick ut i strumplästen och tände lampan igen. Meddelandet spelade han en gång till, stående, med handflatan mot skrivbordet. Allt som står där inne. Anteckningsboken låg där han lämnat den, uppslagen på rätt sida, och under Vit Honda på gatan och de två priserna skrev han hennes namn och nummer.

Daisy lade ner huvudet igen. Han satt med fötterna på Walts verktygslåda tills telefonsvararen hade nollställt sig med ett klick, och då släckte han lampan för andra gången.

Han ringde henne på måndagen klockan åtta, från kontoret, med dörren öppen så att han såg grinden. Hon svarade efter andra signalen med en röst som redan var på jobbet.

”Theresa Albright.”

”Ray Kostecki. Du ringde om ett hus.”

”Ja. Tack för att du hör av dig.” Det prasslade av papper i andra änden. ”Jag vill gärna att det blir gjort så fort som möjligt. Själv kommer jag inte att vara där.”

”Jag måste se det först. Och jag behöver en nyckel.”

”I morgon efter jobbet? Halv sex?”

”Halv sex.”

Hon tackade igen och lade på innan han hann göra det.

Den vita Hondan stod vid trottoarkanten när han kom gående på tisdagen, på samma ställe som söndagskvällen. I dagsljus var den renare än han trott. Parkeringsdekalen från kontoret i Ontario hade årets datum, och torkarbladen var nya. Någon skötte bilen för att det var så man skulle göra.

Hon stod på trappan med nycklarna i handen, en liten kvinna i byxor och blus från jobbet. Läsglasögonen satt uppskjutna i det bruna håret, som grånade i benan, och mellan ögonbrynen hade hon en rynka som låg kvar även när hon inte rynkade pannan. Hon var byggd som den gamla damen, smal över axlarna, och höll nycklarna framför sig med båda händerna, som damen hade hållit i ratten på väg till Albertsons. Hon tittade på Daisy först.

”Hon är snäll”, sa Ray.

”Säkert.” Hon låste upp dörren, höll upp den åt honom och blev stående på trappan. ”Ta den tid du behöver.”

Han gick igenom huset rum för rum. I vardagsrummet stod en soffa från sjuttiotalet med plastskydd på armstöden och en teve i möbelkabinett som ingen skulle köpa, även om någon kunde tänka sig valnötsskåpet. Längs väggarna stod flyttlådor med flikarna invikta, märkta med en rund och noggrann handstil: Läsning åk 1 1988–89. Pyssel påsk. Bokstäver (stora). På kylskåpet satt barnteckningar som gulnat under magneterna, och under en magnet formad som en jordgubbe ett visitkort från en mäklare. I garderoben i sovrummet hängde klänningar i plast från kemtvätten, i storlekar som blivit mindre med åren. Dammsugaren i hallgarderoben var från åttiotalet och hade en påse i.

I en låda märkt Klassrum diverse hittade han en handdocka, en uggla i brun filt med ett knappöga. Det andra ögat hade varit borta länge, och trådarna hade slutat fransa sig. Han lade tillbaka den.

Det blev ungefär som det brukade bli med sådana hus. En handlare skulle ge lite för möblerna och en secondhandbutik ännu mindre för köksgrejerna. Lådorna var inget värda, och pengarna stod ute i uppfarten.

Han gick ut genom köksdörren för att titta på den. Taurusen hade damm på taket och motorhuven, och vänster framdäck hade sjunkit ytterligare en bit sedan söndagen. I backspegeln hängde det röda han inte hade kunnat se vad det var i mörkret. Det var ett äpple sytt av röd filt, med för stora stygn och en ögla grönt garn till skaft. Ett barn hade gjort det för hand. Han stod vid vindrutan och tittade på det tills Daisy lutade sig mot hans ben.

Hon stod på trappan när han kom runt husknuten, på samma ställe.

”Jag ger dig fyrahundra”, sa han. ”För alltihop, bilen också. Jag kör bort allt, och du slipper betala för en container.”

”Det går bra.”

Hon frågade inte vad bilen var värd, och han sa det inte. Hon tog fram en ring med två nycklar ur handväskan och räckte honom den. Sedan pillade hon loss husnyckeln från sin egen knippa, vilket tog en stund eftersom hennes naglar var korta.

”När tror du att du är klar?”

”Kom förbi på söndag. Då är det tomt.”

Hon nickade och skrev något i telefonen. Utan att titta på huset gick hon till Hondan och körde iväg, och Ray blev stående i uppfarten med nycklarna i handen och Daisy sittande på hans fot.

På onsdagsmorgonen körde han Taurusen till gården, med luft i däcket. Den drog åt vänster, något damen aldrig hade låtit laga, men den startade på första försöket, och på vägen slog filtäpplet mot vindrutan varje gång han bromsade. Han ställde den vid vågen, där han såg den från kontoret.

Resten tog tre dagar och fyra vändor med bogserbilen. Lådorna hade han tänkt ställa i verkstaden, men den var full redan på onsdagskvällen, och efter det hamnade de där det fanns plats: längs kontorsväggen under hyllan, under fönstret, i två våningar på stolen som ingen satt på. Möblerna fick stå i det långa skjulet och köksgrejerna i lårarna han använde till glas och metall. Soffan lät han stå i det inre båset bredvid F-100:an, och han drog presenningen över båda.

Han sorterade efter hand, efter vikt och efter vad det kunde ge. Klänningarna var ingenting, och teven var trettio dollar. Teckningarna tog han ner från kylskåpet en i taget, med magneterna, och lade i en mapp, och mappen hamnade i skrivbordets översta låda, bland registreringsbevisen.

Ugglan fick stå på hyllan bredvid hjälmen. Han såg på den där och lät den stå.

På onsdagen gick nyheterna på radion i verkstaden medan han bar in lådor. En man hade hittats död i sitt hem i norra Fontana på söndagskvällen, och hans sjuttonåriga styvdotter låg på sjukhus med allvarliga skador. Polisen utredde saken. Ray ställde ner lådan och gick ut efter nästa.

På fredagsmorgonen sopade han vardagsrumsgolvet och lade husnyckeln under dörrmattan, där hon skulle hitta den.

Kvinnan från 412 kom gående på fredagseftermiddagen. Han såg henne genom kontorsfönstret medan hon ännu var ute på gatan och visste vem hon var innan hon nått grinden. Skåpbilen med hjulen snett mot trottoarkanten var hennes, och vid hennes brevlåda hade han stått i söndags kväll.

Daisy reste sig från dörröppningen och gick henne till mötes, vilket hon inte gjorde för många. Kvinnan stannade vid grinden och lät Daisy lukta på handen innan hon tittade upp. Hon var yngre än han trott från gatan, och byggd som en arbetsbil, utan något på sig som var till för syns skull. Håret var kort och ojämnt i nacken där hon klippt det själv, och över underarmarna löpte tunna vita ärr efter tänder och klor, gamla allihop. Kängorna hade blivit halvsulade minst en gång.

”Det var du som delade ut lappar”, sa hon. ”Säljer du bilar också, eller köper du bara?”

”Beror på vad du behöver.”

”Något som går. Inget som någon tittar på två gånger.” Hon kliade Daisy bakom örat. ”Kontant.”

Han tog henne till Taurusen. Det värsta dammet hade han tvättat bort på torsdagen, och i eftermiddagsljuset var den blå lacken nästan som 1997. Hon gick ett varv runt bilen och satte sig på huk för att titta under fronten, och han såg att hon hade köpt bilar förut.

”Vad är det där?” Hon nickade mot backspegeln.

”Den följde med.”

”Hur mycket?”

”Tjugofemhundra.”

Hon tittade på honom. Det var mycket för en Taurus från -97, även en som hade stått i garage, och det visste de båda. Han lät henne titta.

”Papperen?”

”De stannar här.”

Hon var tyst en stund och nickade sedan, en gång. Ur jeansens bakficka tog hon fram ett kuvert och räknade upp sedlarna på motorhuven. Han frågade inte vad hon skulle ha en bil till som ingen tittade på två gånger och hon frågade inte vems namn som stod på papperen och han gav henne båda nycklarna, den till bilen och den till ett garage hon aldrig skulle få se, och hon körde ut genom grinden med rutan nere och filtäpplet snurrande i backspegeln.

Ray stod kvar vid vågen med pengarna i handen.

Känslan hade kommit efter varje bra affär sedan han var nitton, varm och konkret, någonstans mellan bröstet och magen, och det här var den bästa affär han gjort på flera år. Fyrahundra hade han gett för ett helt hus, och för en enda bil hade han fått tillbaka mer än sex gånger så mycket. Han stod där och väntade. Ett godståg kom längs banvallen och fortsatte österut, och ingenting kom.

Han försökte vika ihop sedlarna men fick inte fingrarna att sluta sig om dem. Fingertopparna hade domnat. Pengarna bar han in på kontoret på flat hand och lade i kassaskåpet under hjälmen.

På lördagen öppnade han inte grinden. På söndagen kom någon och ropade, och Ray hörde det från kontoret, och efter en stund startade en bil ute på gatan och körde därifrån.

På morgnarna gav han Daisy mat. Fodret för äldre hundar hälldes i skålen, ett och ett halvt mått, och friskt vatten bredvid, och han stod i dörröppningen medan hon åt. Efteråt gick han in och satte sig vid skrivbordet. Han tänkte äta något själv, och så var det eftermiddag.

Anteckningsboken låg uppslagen på skrivbordet vid sidan för Taurusen, med det strukna priset och det lägre och hennes namn. Längst ner fanns plats för ett datum och ordet hämtad. Han skrev det inte.

Verkstaden förblev stängd. F-100:an stod under presenningen bredvid Shirley Albrights soffa med bultarna lösa, som han lämnat dem. Läskautomaten fick inga mynt den veckan.

Om nätterna satt han bland lådorna med fötterna på Walts verktygslåda och lampan släckt och såg deras konturer mot fönstret. Faderns hjälm stod på hyllan och bredvid den ugglan med ett öga. Ute bland raderna stod trehundra bilar som ingen hade kommit tillbaka för, och längs staketet längst in raden han aldrig sålde ur, och Walts Chevrolet mellan Silveradon och Buicken. Han hade aldrig räknat ihop alltihop på en gång. Nu försökte han, där han satt, och tappade bort sig.

Daisy sov vid dörren. Ibland reste hon sig och kom fram och lade hakan på hans knä. Han höll handen på hennes huvud tills hon gick tillbaka till filten.

Det kom den sjunde natten efter att Taurusen hade kört därifrån, strax efter tre.

Han satt i stolen. Han hade inte sovit. Ett tåg hade passerat på banvallen en stund tidigare, kontoret var tyst, och han hörde Daisy andas vid dörren.

Något kom in i rummet från mörkret vid lådorna. Det var varmt, som känslan efter en bra affär, och det närmade sig sakta, så som Daisy kom när hon inte visste om hon var välkommen, och stannade en bit bort och väntade.

Han hade också väntat hela veckan. Han lät det komma.

Det slöt sig om honom som en rock över axlarna på någon som har stått ute i kylan. Han tänkte på hjälmen, på Walts två kaffe från 7-Eleven och på fadern våren 1984 med bogserbilen och svetsen på en tomt som ingen annan ville ha, och allt det följde med, varsamt, som om någon bar det åt honom. Därefter fanns det ingenting kvar att hålla fast vid, och han släppte taget.

Mannen i stolen öppnade ögonen.

Han satt länge utan att röra sig. Kontoret var detsamma. Lådorna stod där de hade stått, lampan var släckt och hjälmen stod på hyllan. Han visste vems hjälmen var. Han visste vad varje bil ute bland raderna var värd och vilka som aldrig skulle säljas, och varför. Allt kom när han sträckte sig efter det.

Det som kom utan att han sträckte sig efter det var äldre. Varje låda på golvet hade kommit någonstans ifrån, och han kunde följa var och en bakåt. Ugglan hade köpts i en affär för skolmaterial i Dayton 1968 och korsat kontinenten i bagageutrymmet på en kombi. I skrivbordslådan låg teckningar från fyra olika klassrum. Den blå Taurusen stod parkerad några kvarter norrut, bakom en vit skåpbil. Han hade en gång lagt stigarna, åt vatten och djur och människor, och vetat vart allt på dem var på väg.

Vid dörren lyfte Daisy på huvudet och tittade på honom. Hon tittade länge. Hon lade huvudet på tassarna igen och somnade om.

Han harklade sig, och ljudet som kom ur honom var lågt och tungt, en mans ljud, och det dröjde sig kvar i bröstet efteråt. Han satt och lyssnade på det.

Mot gryningen reste han sig. Knäna hade ingenting att säga om saken. Han höll upp händerna i det grå ljuset från fönstret och knöt dem, och öppnade dem, och knöt dem igen, och lederna rörde sig som när han var trettio.

Han fyllde Daisys skål, ett och ett halvt mått, och åt två brödskivor stående vid bänken. Han tog ner kopplet från spiken. Daisy stod vid dörren innan han hunnit vända sig om.

Ute var det svalt, den enda svala timmen dalen fick. Han öppnade grinden och lät henne gå först, och de gick längs staketet mot spåren i hennes takt, med kopplet slakt mellan sig. Vid första hörnet stannade hon och nosade på stolpen, och han väntade på henne, och när hon var klar gick de vidare.